Frihetens börda

Du vackra varelse, som ömt och glädjefyllt låter sinnen vandra.

Du som med varsam hand och mjuka läppar låter tiden stanna.

En skulle tro att de står på rad för att träffa dig.

Iakttar, närmar, flockas och demonstrerar sig.

Med aldrig sinande komplimanger och åtrå.

Löften om alla de njutningar du få.

Och visst skulle en ha rätt.

Äventyren finns där, ett efter ett.

Allt för dig, i deras fantasier de bär.

Så länge du först visar hur dugliga de är.

Visst älskar du denna acceptans.

En växande fascination och avgudans trans.

Aldrig skall du dömas för din liderlighet.

Men önska dig omhändertas, vaggas in i omsorgens trygghet.

Först då, du må förlora.

Av förnimmad antipati slukas, eller ensamhetens skepp åter borda.

Jag förföljs av en lyckokänsla. Det har pågått i en månad nu, och anledningen kan jag inte riktigt sätta fingret på.
Jag har egentligen alltid betraktat mig som lycklig - till och med under depressionen, viljen jag på sätt och vis skulle vilja ge ett rätt märkligt tack - men känslan jag har nu är ändå något främmande. Så egendomligt mångdimensionell.

Ibland funderar jag på om det är för att jag är kär, men det har jag varit förr. Då och då undrar jag om det istället beror på min förnyade, men samtidigt allt stabilare vänskapskrets. Andra gånger är det friheten i mitt liv som påminner mig om att jag är lycklig och vid ytterligare andra tillfällen ökar känslan genom de alltfler avklarade universitetskurserna.

Just nu åker jag tåg, igen. Och med samma bok i handen som senast, funderar jag över detta. Det egendomliga är att lyckan håller i sig, trots att jag har två månader av mer intensiva studier framför mig, under denna tid ska leva nästan enligt min definition av fångenskap och dessutom kommer befinna mig ca 80 mil ifrån den som mitt hjärta för tillfället är fixerad vid.

Min lycka är mångdimensionell, men inte minst tycks den vara rotad i den trygghet som för var dag ökar i och med såväl min självständighet som de olika erfarenheter jag låter mig möta.

Grow

Come here for a moment, and let me be obsessed

as fantasies run wild, with no restrictions to suppress

Let me see

Let me kneel

Let me feel

Don’t suffocate my passions while you stifle loneliness

as you linger on my doorstep, between ardent messages

Let me be

Let me breathe

Let me feel

May I tie to your emotions, born of fear or born of hope

as we couple our desires, shift support and learn to cope

Let’s reveal

Let us heal

Let us feel

Hopp

Jag sitter på ett tåg mot Kristianstad när jag plötsligt fylls av en på en och samma gång varm och sorglig känsla. I min hannd har jag en bok, en inför resan införskaffad roman jag hittade på Pocket Shop. Med tentor avklarade och gott om tid på handen kände jag mig inspirerad att läsa. Bland det sparsamma utbudet hade det bara varit en bok som tilltalade mig, någonstans i bakhuvudet hade jag ett minne av att min nya vän, vilken jag kommit att tycka mycket om trots den korta tid vi känt varandra, tipsade mig om denna bok.
Nu har jag den i min hand, och minnet blir allt starkare.

"När fyller du år?" Hade han frågat efter att han nämnt dess titel. I stunden kändes frågan lösryckt, och det var inte förrän jag frågade om varför han undrade det som jag förstod att han just övervägt att ge mig den i present.

Jag blir varm av minnet. Samtidigt tåras ögonen. Jag kan inte minnas sist jag fick en present av någon som inte var familj... och återigen känns denna relation annorlunda från mina tidigare vänskaper. Kanske finns det ett annat sätt att se mig på trots allt, något som bryter mot de vanliga dikotomierna trofé-hot, fantasiuppfyllare-vardagssyssla, vilka jag påtvingas alltsedan jag gav mig in i nutidens dejtingvärld.

När hjärtat blommar

Det svämmar över bakom mina ögonlock. Skärmen ser suddig ut bakom dropparna när jag öppnar mina ögon. Jag är lycklig, och kanske är det just det som nu får mina ögon att tåras. Min osäkerhet fylls av rädslor i samma takt som mitt hjärta fylls av känslor, känslor som alltid kommer bete sig lika otyglat. Jag omfamnar dem alla; gläds, sörjer, skrattar... lever. Hur mycket som är associationer eller fantasi vet jag ännu inte, men vad gör det? Endast blinda förväntningar kan bli problem i denna stund.Ibland rusar mitt hjärta. Av en bild, av en doft. Glöms något kvar blir det mitt käraste föremål i ett par dagar. Hur länge ska jag gömma denna universella känsla inom mig, denna beundran och kvävda välbehag? Det finns inget universellt svar. Dess födelse tog veckor, ibland månader och dar. Snart, snart är jag mogen att låta den tala.