Jag förföljs av en lyckokänsla. Det har pågått i en månad nu, och anledningen kan jag inte riktigt sätta fingret på.
Jag har egentligen alltid betraktat mig som lycklig - till och med under depressionen, viljen jag på sätt och vis skulle vilja ge ett rätt märkligt tack - men känslan jag har nu är ändå något främmande. Så egendomligt mångdimensionell.

Ibland funderar jag på om det är för att jag är kär, men det har jag varit förr. Då och då undrar jag om det istället beror på min förnyade, men samtidigt allt stabilare vänskapskrets. Andra gånger är det friheten i mitt liv som påminner mig om att jag är lycklig och vid ytterligare andra tillfällen ökar känslan genom de alltfler avklarade universitetskurserna.

Just nu åker jag tåg, igen. Och med samma bok i handen som senast, funderar jag över detta. Det egendomliga är att lyckan håller i sig, trots att jag har två månader av mer intensiva studier framför mig, under denna tid ska leva nästan enligt min definition av fångenskap och dessutom kommer befinna mig ca 80 mil ifrån den som mitt hjärta för tillfället är fixerad vid.

Min lycka är mångdimensionell, men inte minst tycks den vara rotad i den trygghet som för var dag ökar i och med såväl min självständighet som de olika erfarenheter jag låter mig möta.

Grow

Come here for a moment, and let me be obsessed

as fantasies run wild, with no restrictions to suppress

Let me see

Let me kneel

Let me feel

Don’t suffocate my passions while you stifle loneliness

as you linger on my doorstep, between ardent messages

Let me be

Let me breathe

Let me feel

May I tie to your emotions, born of fear or born of hope

as we couple our desires, shift support and learn to cope

Let’s reveal

Let us heal

Let us feel